Om mig

Min dansbana började med att jag följde med mina föräldrar på en nybörjarkurs i bugg, nån gång i början av 2000-talet. Jag gick i gymnasiet och kände mig en smula malplacerad, speciellt då de flesta övriga kursdeltagarna var flera gånger min egen ålder. Dessutom var musiken som spelades där totalt bannlyst från min egen samling av MP3-låtar. Och trots den utmärkande taktgången i dansbandsmusiken var jag, som säkert många andra som aldrig dansat pardans tidigare, tvungen att koncentrera mig bara för att gå i takt. Men efter lite stampande började det gå på rutin, och kort därefter kom en snurr in i bilden, och sen en till, följt av fler turer. När sista tillfället var slut var jag tvungen att erkänna, något motvilligt – “Det här är ju kul!”

Dock dröjde det till 2006 innan jag på eget initiativ valde att ta upp buggen igen genom att anmäla mig till Håkans dansskola, som höll kurs i Sollentuna. Samma år sändes Let’s Dance för första gången i Sverige, och antalet anmälda till nästa kurstillfälle fullkomligt exploderade. Några av kursdeltagarna berättade senare att det fanns något som hette “socialdans”, dit dansfolk samlades och utförde just det vi har lärt oss på kursen men under oordnade former. Tanken att dansa utanför den skyddade kurslokalen, med någon annan som inte gått samma kurs som mig, möttes av förtjusning och spänning blandad med ångest och skräck.

Min första socialdans vågades på dansbanan Yesterday, som låg norr om Stockholm men numera är nedlagd. Trots folkhavet gick det relativt bra att bugga, men efter varje sekvens av två låtar byttes buggen ut mot något lugnare, kramvänligare, och betydligt mer intimt. “Det här har vi inte lärt oss på kursen,” tänkte jag och bestämde mig för att gå en kurs i foxtrot – eller fox, som det egentligen heter nu – så jag skulle slippa stå halva kvällen. Dessutom såg det väldigt mysigt ut att kunna krama sig igenom en hel låt.

Sakta men säkert byttes veckokursen ut mot socialdans och nejden utökades med Gröna Lund, Hågelby, Hallunda, och Fyris. Att åka över en timme enkel väg och komma hem efter kl 1, sågs snart som något som var alldeles rimligt att göra en vardagkväll. Till slut blev även dansmaror och dansveckor återkommande poster i kalendern som endast fick ruckas på i extrema fall.

Från att ha tagit de första dansstegen i början av milleniumet genomsyrar dansen idag en stor del av mitt liv. Varje vecka brukar det bli minst en danskväll, och på ett år brukar det bli en handfull danskurser. Främst är det foxen som ligger varmast om hjärtat, men jag har också provat på lindy hop, tango, west coast swing, och kizomba. Jag har även träffat kärleken via dansen – två gånger – och många av mina vänner är personer som jag träffat ute på socialdans eller på kurs. Att sluta dansa nu vore helt otänkbart och jag hoppas kunna fortsätta så länge mina ben orkar bära mig. Och när benen har lagt av kommer dansen att fortsätta inombords, i hjärta och själ.

Helt enkelt: dancito, ergo sum.
Jag dansar, alltså är jag.