Att tänka på som förare och följare

Pardans kan definieras som en aktivitet där två personer har varsin roll: en som för och en som följer. Traditionellt sett är det mannen som för och kvinnan som följer, men denna tradition är på väg att uppluckras; en betydande stor andel kvinnor har börjat lära sig att föra – främst på grund av det stora överskottet följare på både kurser och danskvällar – och man börjar även se män som försöker sig på att följa (se till exempel följande klipp).

Det är många egenskaper som ligger bakom en bra förare och en bra följare. De flesta förvärvas genom att gå kurser; andra upptäcks på det sociala dansgolvet; vissa kommer bara efter många, många timmars nötande; och några är bara rent, sunt förnuft. Från egen erfarenhet har Linda – min sambo och danspartner – och jag otaliga gånger diskuterat dessa egenskaper, både sinsemellan och tillsammans med andra dansvänner, och hur de påverkar dansen. I hopp om att komma fler till gagn har jag försökt återge våra synpunkter i detta inlägg, som är det första av två. Eftersom vissa egenskaper är gemensamma för både förare och följare, medan andra bara berör ena rollen, har jag märkt egenskaper som berör följare och förare med ª respektive º; på så vis kan man säga att dessa egenskaper är a och o för en bra dans.

Denna lista är ganska lång och tanken är inte att man ska ta till sig allt på en gång. Om du vill förbättra något, välj istället ut en eller max två egenskaper som du tycker ligger dig närmast och fokusera på dem. När du känner dig redo för att gå vidare kan du gå tillbaka till listan och välja en eller två nya egenskaper att fokusera på.

Hållning ªº

Hållningen är underlaget som allt annat vilar på. En bra hållning ger en stabil grund att utgå från, medan en dålig hållning gör allting svårare. I en bra hållning ska nacken vara rak, axlarna svagt roterade bakåt, bröstet utåt, ryggen svagt svankad, och benen raka med en svag böjning i knäna. Kimberly och Tony från FoxFusion beskriver det såhär: Tänk dig att nån drar i en tråd som sitter fast på toppen av huvudet. När du följer efter med huvudet kommer axlarna, bröstet, och ryggen att naturligt falla på plats. Tyngpunkten ska gå genom centrum på kroppen och ligga rakt ovanför fötterna som står stabilt på marken med hela fotsulan. Om man drar en linje från nacken ner till tyngdpunkten ska detta bilda en rak, vertikal linje.

Inte nog med att en bra hållning underlättar för bl.a. balansen och ramen – mer om detta följer inom kort – det är även betydligt skonsammare för kroppen. Många nackproblem som uppstår i dansen skulle förmodligen minska avsevärt av att både följaren och följaren har bra hållning. I foxen, till exempel, är gnuss ett vanligt fenomen där pannorna ligger mot varandra. Detta görs dels av praktiska skäl men även för att lyfta dansen till en annan nivå (för mer information om gnuss, se följande inlägg på Danshattens blogg). Dock offrar vissa hållningen till förmån för gnussen – detta sker speciellt om följaren och förare är olika långa – och då tvingas antingen deras egen eller danspartnerns nacke ur position vilket resulterar i snedbelastning.

Egen balans ªº

Att ha balans är givetvis viktigt när man dansar, men det gäller framför allt att man ska ha egen balans. Det betyder att man inte behöver luta eller stödja sig på den andra för att bibehålla sin balans. Om föraren släpper sin danspartner så ska följaren när som helst kunna stå själv utan att falla omkull. Det finns dock självklart undantag till detta, när till exempel följaren befinner sig mitt i en dipp. Men i alla såna fall är det föraren som tvingat följaren ur sin balans, och är då fullt ansvarig att se till att följaren kommer tillbaka i en position där hen kan återfå sin balans.

Balansen påverkas av ens hållning, vilket betyder att bra hållning även ger bra balans. Viktigast här är att ha en svag böjning i knäna så att benen inte är låsta. Jag har själv märkt att när jag har svårt att hålla balansen så beror det oftast på att jag står för rakt; så fort jag böjer lite med knäna så blir balansen genast mycket bättre. Ibland kan det till och med kännas som att jag böjer för mycket, men när jag sedan kontrollerat detta i en spegel så är knäböjningen oftast inte så stor som man kan tro.

Att ha egen balans innebär även att man låter ens danspartner få ha sin egen balans. Det betyder att man undviker tryck, drag, häng, och annat som kan rubba sin danspartners balans. Ett vanligt misstag är att man drar sin danspartner emot sig, vilket egentligen inte behövs utan endast tjänar till att man drar sin partner ur balans. Om man känner sig tvingad att göra det så kan det bero på att föraren inte för med rätt del av kroppen eller att följaren inte väntar på förning eller söker kontakt.

Hålla fötterna under sig ªº

När man förflyttar sig är det viktigt att man strävar efter att hålla sin balanspunkt rakt under sig, och detta uppnås genom att man håller sina fötter under sig. Det betyder att när man går så låter man fötterna passera tätt intill varandra, och när man snurrar så placerar man fötterna under sig.

Detta är viktigt framför allt i fox då det ger bättre balans, vilket gör det lättare att balansera på ett ben, vilket i sin tur gör det lättare för följare att stanna upp var som helst i en tur. För föraren kan egentligen välja att stanna upp precis när som helst, även om det innebär att man får stå på endast en fot. Alternativet är att man går och står brett isär, vilket resulterar i en “wobblig” gång där balansen försämras. Dessutom ser det inte speciellt snyggt ut.

Det ger även möjlighet för följare att samla fötterna i turer där detta behövs, till exempel vid pivoteringar och viktöverföring. Signalen till att samla är en lätt förning uppåt, och för att då kunna samla krävs det att man redan innan har tyngdpunkten under sig.

Dessutom minimeras risken att man råkar trampa någon annan på tårna. När det är trångt på dansgolvet gäller det att alla gör vad de kan för att alla ska få plats och undvika att göra illa varandra. Detta är speciellt viktigt om man har hårda eller höga klackar.

Tydlig förning º

Den viktigaste egenskapen för en förare, anser jag, är att man utövar tydlig förning. Tydlig betyder här att följaren ska inte behöva gissa vad hen ska göra eller ta vägen. När jag blir förd av en tydlig förare känns det som det endast finns ett alternativ för vart jag ska gå eller göra, och då gör jag precis det.

Tydlig förning beror på många saker, bland annat flera av de övriga egenskaperna som hållning, ram, och pre-lead. Men alla dessa är underordnade den plan föraren har i sitt huvud. För om föraren inte själv vet vad hen ska föra, då kommer förningen garanterat bli otydlig. Jag märker själv hur uppenbart det blir när jag har två turer i huvudet – speciellt när jag övar på en ny dans – och råkar försöka göra båda; då syns det på följaren att hen inte vet vad hen ska göra och det blir bara pannkaka. Alltså, att utföra en och endast en tur i taget är centralt för tydlig förning.

Tydligheten beror också på hur mjukt eller hårt föraren för. Det vanligaste misstaget jag hör från följare är att en förare inte för tillräckligt hårt och därför inte vet vart hen ska ta vägen, och jag vet själv att jag med fördel oftast kan ta i lite, lite mer i min förning för att bli ännu lite tydligare. Dock får det inte blir för hårt; en för hård förning är visserligen tydlig men är på bekostnad av att följaren kan uppleva att hen blir kastad till höger och vänster, med risk för skador som följd. En tydlig förning är därför tillräckligt hård att signalen – “gå åt vänster,” “stanna,” “rotera,” och så vidare – är klar och entydig samtidigt som följaren får möjlighet att frivilligt agera på den signalen. Man kan därför se en tydlig förning som en invit, inte ett tvång.

Ytterligare en faktor som påverkar tydligheten är hur mycket “brus” föraren ger ifrån sig. Om följaren huvudsakligen får sin förning genom armarna, som i till exempel bugg, och föraren hela tiden svänger runt med dem, hur ska då följaren lyckas uppfatta när det faktiskt kommer en tur? Eller om föraren hela tiden skakar på axlarna i en nära fox? Var därför sparsam med rörelser som inte har med någon tur att göra, för varje sådant moment skapar extra signaler som följaren måste försöka tyda och bestämma om det är någon hen ska agera på eller inte.

Självsäkerhet ªº

En egenskap som går hand i hand med tydlig förning är självsäkerhet, vilket innebär att när föraren utför en tur eller ett moment så tvekar hen inte utan gör det med en viss ”pondus”. Om föraren börjar tvivla och tveka i sin förning så får följaren dubbla signaler – “ska jag gå eller inte?” – vilket leder till missförstånd och att hen också börjar tveka och tvivla och därmed får svårare att följa. Om föraren istället tror på sig själv och fullföljer turen med övertygelse så kommer förningen automatiskt att bli tydligare.

Det omvända gäller även för följarna. Om följaren till exempel känner att hen blir förd till att gå, så tvekar hen inte utan tar stegen med självsäkerhet. Annars riskerar förningen att bli tungrodd. Det betyder dock inte att hen ska älga iväg med stora kliv så fort föraren för följaren att gå nånstans – såvida inte förningen faktiskt är att ta stora steg, men detta beror på med vilken energi föraren för med – utan poängen ligger i att inte tveka i sin följning samma som föraren inte ska tveka i sin förning.

I takt ªº

För att det ska gå att föra och följa måste båda danspartnerna vara i takt till musiken. Detta är med största sannolikhet självklart som korvspad för alla dansare, men ibland kan det vara bra att även diskutera det uppenbara.

Musiken går med få undantag i fyrtakt – vilket de flesta dansstilar antar – och markeras oftast av basen. När man klappar händerna i takt till musiken är det alltså denna takt man följer. I många låtar är takten lätt att hitta – till dessa räknas bland annat de som tillhör dansbandsmusik – medan i vissa kan det vara betydligt svårare. Både föraren och följaren använder takten som en källa till synkroniseringspunkter: den hjälper föraren att veta när förningen ska börjas och avslutas, och följaren att veta hur snabbt momenten ska utföras. Om någon har olika synkroniseringspunkter – det vill säga, att någon är i otakt – så kommer båda (eller iallafall den andra) väldigt markant känna att något inte stämmer. Jag som förare märker detta genom att följaren helt enkelt inte är där jag förväntar hen att vara.

Att vara i takt definieras som att man trampar ned sina steg på samma ställen i musiken som taktslagen, samt att turens etta börjar på ett udda taktslag (det vill säga taktslagens etta eller trea). Om turens etta börjar på taktslagens tvåa eller fyra så säger man att personen är i baktakt. Beroende på dansstil – och från person till person – så kan baktakt anses vara allt från variation till helt utsagt fel. I bugg till exempel bör det rättas till om man märker att någon är i baktakt, medan i modern fox kan baktakt vara en godtagen krydda.

Efter att jag publicerade detta inlägg har flera på Facebook kommenterat att i flera dansstilar, som till exempel modern fox, är det inte nödvändigt att man följer takten. Jag håller givetvis med; föraren kan välja att dansa till något annat i musiken, som till exempel melodin (detta kallas musikanpassning, och jag går igenom det i nästa inlägg). I dessa fall är det dock extra viktigt att följaren följer det föraren för och inte fortsätter att gå på takten.

Vänta på förning ª

Som följare är en av de viktigaste egenskaperna att vänta på förning. Det betyder att om följaren har förts till att gå i en viss riktning så fortsätter hen att gå i samma riktning tills dess hen blir förd till något annat. Samma sak gäller vid stopp: om följaren har förts till ett stopp så stannar hen kvar på stället tills något annat förs. Här gäller det för följaren att vara lyhörd och verkligen lyssna efter förning. Om föraren till exempel själv förflyttar sig från ett stillastående läge men inte utför någon förning – det vill säga, föraren utövar inget tryck eller drag mot följarens kropp – så ska följaren fortfarande stå kvar.

Detta är också ett bra övningsmoment som ofta förekommer på kurser. Övningen består av att alla följare först får blunda medan förarna instrueras att de härnäst ska fatta tag i armarna på följaren och röra sig så mycket det går utan att föraren flyttar på sina armar. På så vis utövas ingen förning, vilket betyder att följarna ska stå kvar. I de fallen jag har varit med om så har man sett att följaren blivit synbart förvirrad – “jag känner inte vart jag ska ta vägen, men han flyttar ju på sig så då gör jag väl likadant” – och därför försökt spegla mig. Efteråt brukar det låta såhär:

— Jag fattade inte vad du ville att jag skulle göra!
— Jag ville att du skulle stå kvar.
— Men hur skulle jag kunna veta det?
— ‎Kände du någon förning?
— ‎Nä…? ‎Ahaaa

Det händer ibland att, när ingen förning utövas, så tror vissa följare att något förväntas utav dem, som i övningen ovanför. Och eftersom de inte vet vad det är – för de har ju inte fått någon förning som säger vad de ska göra – så blir de osäkra och börjar gissa. Att vänta på förning kräver därför lite mod – att våga stå kvar vid ett stopp, och att våga fortsätta gå vid rörelse, när det inte kommer någon ytterligare förning.

Detta märks ofta på kurser när en viss tur eller koreografi övas in. Eftersom följarna vet vad som ska komma så kan dem känna att de inte behöver vänta på förningen för att kunna ta nästa steg, oavsett om föraren för eller inte. Problemet är att där gör man föraren en otjänst, för att kunna föra behöver man få ett visst “motstånd” eller “seghet” från följaren.

Tänk dig två scenarion där du har en boll som sitter fast på ett snöre som du ska svinga i cirklar ovanför huvudet. I ena scenariot är bollen en lagom tung tennisboll, medan i det andra är bollen en extremt lätt pingisboll. Om du provar detta kommer du att känna att det är behagligast att svinga tennisbollen och, framför allt, att behövs inte så mycket kraft för att bibehålla rotationen. Att svinga pingisbollen, däremot, känns jobbigare och inte alls lika behagligt. Dessutom känns det som att det krävs mer kraft att bibehålla rotationen, trots att pingisbollen är lättare. För att göra saken ännu svårare, tänk nu istället att du har en liten raket fäst på snöret som självmant cirkulerar i en bana ovanför huvudet samtidigt som du försöker utföra rotationen.

Samma sak gäller vid förning: som förare känns det bäst och enklast när följaren har ett visst motstånd, och det uppkommer när hen väntar på förning. När följaren inte väntar på förning utan går i förväg så försvinner detta motstånd och det känns istället att man som förare måste försöka följa följaren. Det betyder dock inte att man ska bli tung som ett kylskåp, för då går det inte heller att föra. Målet är helt enkelt att vänta så länge tills förningen blir självklar, men inte längre, och bara ta ett steg när det måste.

Söka kontakt ª

En annan viktig egenskap som följare är att söka kontakt med föraren, vilket innebär man aktivt söker sig mot föraren så att hen har något att föra. Det betyder inte att man förflyttar sig eller hänger på föraren, utan att man hjälper till att skapa en kontakt genom vilken kommunikation kan ske. Man skulle också kunna beskriva det som att man söker förning.

När man är i stängd position i fox och kizomba, till exempel, kommer förningen från bröstkorgen, och kontakten söks då genom att följaren, utan att förlora sin egen balans, svagt lutar sig mot och möter förarens bröstkorg med sin egen (om föraren och följaren är olika långa får man försöka kompromissa bäst det går). Om följaren inte söker sig mot förarens bröstkorg går denna förning förlorad. Motsatsen är att man strävar bort från föraren, och då känns det som att föraren måste jaga följaren (såvida man inte håller ett fast grepp i ryggen för att förhindra detta, vilket inte ska behövas; dels är det väldigt ansträngande för föraren, och dels fråntar man följaren möjligheten till egen balans).

Fortsättning följer i ett senare inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *